Dröm
Att tänka bakåt har som blivit en fixidé den här veckan, eller det har kanske alltid varit så. Hur som så var det några dagar sedan som jag drömde att papps bara återuppstod från ingenstans. Jag och mams var i huset för att titta till det och han dök upp från ingenstans, något full och spydde blod, och skulle ta tillbaka huset. Det var hans hus. Mams försökte få honom att sluta dondera över en massa saker och sedan rätt som det var så slutade drömmen. Jag tycker det var en mycket märklig dröm.

Inbillning
Ibland, då jag sitter och väntar på att gå från Vattenfall till Företagscentrum, så får jag en snabb inbillning av hans röst eller skymtar huvudet borta från soffan där han kunde sitta de gånger han var i Storuman och jobbade eller var på kurs. Till jag inser att det är bara inbillning.

Vattenfallsbilen
Jag har åkt mycket vattenfallsbil under mina yngre dagar, ett minne var en av de mörkblå bilarna som jag alltid blev illamående av. Något av inredningen luktade så in i sjutton så starkt. Hur som så hade jag ett litet lok, som startade om man skruvade på den, och vid handbromsen så fanns det en borstliknande gosig sak som jag alltid gillade. Något med känslan då jag tog i det. Där ner i handbromsen så tappade jag mitt lilla tåg.

Ibland kunde jag följa med till Grundfors, Stensele eller andra stationer. Minns att jag tyckte de stora gröna turbinerna liknande något från Starwarsfilmerna. Alla knappar och kontroller, såna där knappar man blev sugen på att trycka på. Det fanns även lite spel på en av datorerna som jag gärna spelade flitigt på.

Sommarjobb på Vattenfall
Papps tyckte att jag skulle ha sommarjobb från första året man fick ha det, jag var inte lika sugen men året mellan andra året och tredje året så sökte jag till att vara lite trädgårdsnisse på Vattenfall. Som förmån att vara “vattenfallsunge” så fick man det. Dessutom så tjänade man betydligt bättre på att jobba där än inom kommunen.

Jag tänkte att “nu måste papps bli nöjd om jag jobbar i sommar” men jag hade lite svårt för vissa saker. Gräsklippareländet orkade jag inte dra igång, var för svag för att bära några järnrör eller vad tusan det var. Ibland kändes vissa saker jobbiga men jag gjorde dem. I en och en halv vecka. Sen hände det som jag aldrig trodde skulle vara möjligt den närmaste tiden.

Ingen kontakt
Vi kom hem och jag satte mig vid datorn i vanlig ordning med msn. Broder skrev och frågade: “Har du sett gubben något?” Det var något med den blå volvon som var omgjord till cab som skulle flyttas på. “Nej” svarade jag och broder sa att både farmor och han hade försökt att ringa men inte fått något svar. Jag svarade med att vi går över dit jag och mams och tog med oss nyckeln. Vi tänkte att han kanske var sjuk eller så, han hade ju diabetes.

Jag hade ett par blå byxor och tröjan från nionde klass “Hårt och meningslöst” med en igelkott på en borste, ironiskt nog. Dörren var olåst då vi kom dit, vilket var märkligt. Smilla, hunden vi har idag, stod och viftade på svansen bekymmerslöst. Vi kollade direkt i sovrummet men där var ingen. Mams var alltid ett steg före mig. Sist gick vi in till förrådet där bastun fanns och vi öppnade dörren.

Stel
Där satt han, blåvitaktig, stel och lutat mot väggen. Avföring på bänken där han satt. Jag skrek, och sprang till köket och ringde 112. Inte trodde jag att jag skulle behöva använda dessa siffror. Jag ringde, larmcentralen svarade och jag sa med något hackig röst att jag behövde en ambulans. Personen i andra sidan frågade lugnt vad som hade hänt och jag svarade “jag vet inte”. Men mams sa ifrån förrådet “herregud han är död”. Då brast det helt och jag kunde inte prata längre så mams tog luren. De frågade om vi hade någon som kunde komma över och ta hand om mig. Mams sa att grannen kunde komma över.

Ambulansen
Mams, som är utbildad undersköterska, provade med att göra upplivningsförsök som larmcentralen tyckte, dock visste hon redan att han var död. Jag gick ut och väntade på ambulansen som jag visste egentligen inte skulle kunna göra så mycket. Ljudet kunde man höra på långa vägar. De sprang in, gjorde vad de kunde och medan gick jag runt och tittade på ambulansen. Ja, jag vet att det var skruvat men intresse är ett intresse. Dessutom var den öppen så det var ännu mer intressent.

Död
Hur som så kom de ut, utan papps. Då brast det ännu mer och en av personalen försökte hålla mig stående. Jag sa att jag hade försökt säga åt honom att skärpa sig med sin diabetes men då sa ambulansarna att han var ju en vuxen människa och de gör som de vill. Vi gick på baksidan av huset för att se var bårbilen på bästa sätt skulle kunna hämta honom. Vi behövde kontakta broder så jag gick hem och hämtade min mobil en blå Nokia 3310 som en av ambulansarna ringde till broder med. “Hej jag heter XX och ringer från ambulansen från Storuman” sedan förklarade hon vad som hade hänt och sedan pratade jag med broder. Han skulle ta första bästa flyget hem från Stockholm direkt. “Det ordnar sig” sa han. “Hur då?” svarade jag.

Polis, bårbil och läkare
Polisen kom, de hade varit i Tärnaby så det tog en stund innan de kom, de var tvungen att se så att det inte var något brott bakom det hela. Ambulansen kunde såklart inte stanna längre, fast jag hade nog velat ha kvar dem ett tag, så de åkte iväg, jag stod vid våra lägenheter och de vinkade åt mig och åkte. Därefter om bårbilen och en läkare för att konstatera att att han var död. Sedan körde bårbilen bakom huset, då polisen hade gjort sitt,  för att det var lättare att flytta ut honom från förrådets ytterdörr. Jag satt i slänten och tittade på hur de bar kroppen in i bilen och åkte. Solen sken och fåglarna kvittrade.

Jag gick sedan hem och kokade kaffe och duschade. Mams och en av papps jobbarkompisar städade och skrubbade inne i bastun. Grannen ångrade att han inte hade varit och bastat med papps då han hade frågat kvällen innan, han menade att då kanske det hade gått att rädda honom. Han ville inte basta då han redan duschat på kvällen så papps bastade själv. Papps blev obducerad för att hitta orsaken till hans död, jag gissade på något med hans diabetes. Obduktionen visade på att han hade gått i insulinkoma och dött pga. det.

Eftertanke
Mitt i allt, nästan två år efter, så fotade jag Storumans ambulans och då var det faktiskt just med den personalen som kom då papps dog och de minns mig till och med.

Ja man kan väl säga som så att det gick inget bra att återgå till sommarjobbet som skulle vara i tre veckor. Jag försökte veckan därpå men klarade bara fram till lunch. Som jag är och som jag blev så är jag såklart irriterad på mig själv för att jag inte kunde vara normal i telefonen till larmcentralen och att jag inte kunde jobba klart de tre veckorna.

Efteråt hade jag svårt att gå till huset, och främst att gå förbi bastun i förrådet. Jag hade inte ens fyllt arton ännu och skulle tillsammans med broder försöka planera en begravning. Man ska inte behöva förlora föräldrar i den åldern. Sedan att försöka börja sista tredje året på gymnasiet samtidigt som jag oroade mig för den där höstfjällturen. Vilken taskig kombination va? Inte hade jag något förnuft i skallen att försöka förklara för skolan heller, utan jag tänkte mest. “Det som inte syns finns inte och så får det bli”. Dumt.

Jag har skrivit om detta någon gång tidigare men jag skriver igen då det känns som att det behövs. Det här skulle jag nog sällan kunna berätta om i tal. Någon tycker säkert att det inte bör skrivas, men jag skriver precis vad jag vill och passar det inte så finns det säkert andra bloggar som kan roa dig.