Det är spännande att läsa kommentarer på bloggar som riktar sig till simsspelen, främst TS 3. Det återkommande snacket om grafiken, verklig kontra overklig, slåss om att få sin rätt. Först och främst, det är ett spel, vilket betyder att det är digitalt och några mycket duktiga skapare har faktiskt lyckats bygga upp detta. Varken du eller jag kan få ihop ett sådant spel utan lång erfarenhet i spelskapande och även speldesign ändrar formtyp år efter år. Det blir en trend hur karaktärer ska se ut.

The Sims 3 är mycket förändrat mot The Sims 1, mycket förändrat. Under en tio års period så har de lyckats skapa ett spel från enkla klick till avancerade panoreringar. Bättre datorer - bättre spel. Datorerna blir allt kraftfullare, spelare vill ha mer verklighet. Givetvis så ska man själv lära sig skillnaden mellan spel och verklighet - inte helt lätt för alla. Jag ser det fashinerande att man kan skapa spel som grafiskt ser så verkligt ut, det är en konst att kunna göra det.

Verkliga simmar eller animerade gubbar? Simmar är animerade gubbar men grafiskt sett så är de väldigt bra gjorda. Problemet är att vi spelare kräver mer och kan inte riktigt ta vad som kommer så är det med allt. Ett avancerat spel kräver en bra dator, helt enkelt. Det går inte att sätta en ny bilkaross på en bilstomme från 80-talet, bilen är fortfarande en gammal bil.

Sedan finns det de här som gärna skriker ut: “det är ett spel inte ett liv”, ja visst är det ett spel och så länge man kan se det så är det bra. Att det sedan är det ett liv på ett annat sätt, många använder The Sims som terapi, att kunna skapa en sim med egenskaper som man själv vill ha och låta denna göra det man helst av allt vill men inte kan.

En person som överhuvudtaget inte kan gå ut från lägenheten pga. sociala problem kan med en sim lindra den önskan. Du kan spela en sim som du själv skulle vilja ha det, så länge du är medveten om vad problemen är och jobbar för att det ska bli bättre så är det ingen fara. Många använder sims till detta, och jag vet att många simsberättelser som görs har en viss grund från personens vardag och upplevelser. Mitt eget spelande har mycket sådant i grund.

Simsfamiljer som skiljs, blir sjuka, försvinner, skadas osv. kan ha en verklig faktor i storyn. Det är många storys som faktiskt både är intressanta och gripande i samma stund - än om det bara är sims. Genom det så blir jag lite analytisk och börjar fundera om berättelserna har något med personens egna liv att göra.

Barn brukar teckna och leka fram det bakomliggande problemet, men äldre barn, tolv och uppåt, kan lika gärna använda sims som en del att uttrycka saker. Föräldrar kan be att få en liten information om den lilla familj som barnet skapar och låta de berätta vad som händer och sker, på så vis är det inte riktat direkt med frågor till barnet. Nu krävs det dock att barnen har sådan relation till föräldrarna vilket inte alla har men tanken är inte fel.

Jag har läst både skilsmässostorys, självmordsstorys, mobbningsstorys osv. och nog undrar man hur skaparen har tänkt. Vad är grunden till dessa storys? Nog kan man hitta på allting men det är som att jag tror det ligger något i grunden ändå.