Inbillning
Ibland, då jag sitter och väntar på att gå från Vattenfall till Företagscentrum, så får jag en snabb inbillning av hans röst eller skymtar huvudet borta från soffan där han kunde sitta de gånger han var i Storuman och jobbade eller var på kurs. Till jag inser att det är bara inbillning.

Vattenfallsbilen
Jag har åkt mycket vattenfallsbil under mina yngre dagar, ett minne var en av de mörkblå bilarna som jag alltid blev illamående av. Något av inredningen luktade så in i sjutton så starkt. Hur som så hade jag ett litet lok, som startade om man skruvade på den, och vid handbromsen så fanns det en borstliknande gosig sak som jag alltid gillade. Något med känslan då jag tog i det. Där ner i handbromsen så tappade jag mitt lilla tåg.

Ibland kunde jag följa med till Grundfors, Stensele eller andra stationer. Minns att jag tyckte de stora gröna turbinerna liknande något från Starwarsfilmerna. Alla knappar och kontroller, såna där knappar man blev sugen på att trycka på. Det fanns även lite spel på en av datorerna som jag gärna spelade flitigt på.

Sommarjobb på Vattenfall
Papps tyckte att jag skulle ha sommarjobb från första året man fick ha det, jag var inte lika sugen men året mellan andra året och tredje året så sökte jag till att vara lite trädgårdsnisse på Vattenfall. Som förmån att vara “vattenfallsunge” så fick man det. Dessutom så tjänade man betydligt bättre på att jobba där än inom kommunen.

Jag tänkte att “nu måste papps bli nöjd om jag jobbar i sommar” men jag hade lite svårt för vissa saker. Gräsklippareländet orkade jag inte dra igång, var för svag för att bära några järnrör eller vad tusan det var. Ibland kändes vissa saker jobbiga men jag gjorde dem. I en och en halv vecka. Sen hände det som jag aldrig trodde skulle vara möjligt den närmaste tiden.

Ingen kontakt
Vi kom hem och jag satte mig vid datorn i vanlig ordning med msn. Broder skrev och frågade: “Har du sett gubben något?” Det var något med den blå volvon som var omgjord till cab som skulle flyttas på. “Nej” svarade jag och broder sa att både farmor och han hade försökt att ringa men inte fått något svar. Jag svarade med att vi går över dit jag och mams och tog med oss nyckeln. Vi tänkte att han kanske var sjuk eller så, han hade ju diabetes.

Jag hade ett par blå byxor och tröjan från nionde klass “Hårt och meningslöst” med en igelkott på en borste, ironiskt nog. Dörren var olåst då vi kom dit, vilket var märkligt. Smilla, hunden vi har idag, stod och viftade på svansen bekymmerslöst. Vi kollade direkt i sovrummet men där var ingen. Mams var alltid ett steg före mig. Sist gick vi in till förrådet där bastun fanns och vi öppnade dörren.

Stel
Där satt han, blåvitaktig, stel och lutat mot väggen. Avföring på bänken där han satt. Jag skrek, och sprang till köket och ringde 112. Inte trodde jag att jag skulle behöva använda dessa siffror. Jag ringde, larmcentralen svarade och jag sa med något hackig röst att jag behövde en ambulans. Personen i andra sidan frågade lugnt vad som hade hänt och jag svarade “jag vet inte”. Men mams sa ifrån förrådet “herregud han är död”. Då brast det helt och jag kunde inte prata längre så mams tog luren. De frågade om vi hade någon som kunde komma över och ta hand om mig. Mams sa att grannen kunde komma över.

Ambulansen
Mams, som är utbildad undersköterska, provade med att göra upplivningsförsök som larmcentralen tyckte, dock visste hon redan att han var död. Jag gick ut och väntade på ambulansen som jag visste egentligen inte skulle kunna göra så mycket. Ljudet kunde man höra på långa vägar. De sprang in, gjorde vad de kunde och medan gick jag runt och tittade på ambulansen. Ja, jag vet att det var skruvat men intresse är ett intresse. Dessutom var den öppen så det var ännu mer intressent.

Död
Hur som så kom de ut, utan papps. Då brast det ännu mer och en av personalen försökte hålla mig stående. Jag sa att jag hade försökt säga åt honom att skärpa sig med sin diabetes men då sa ambulansarna att han var ju en vuxen människa och de gör som de vill. Vi gick på baksidan av huset för att se var bårbilen på bästa sätt skulle kunna hämta honom. Vi behövde kontakta broder så jag gick hem och hämtade min mobil en blå Nokia 3310 som en av ambulansarna ringde till broder med. “Hej jag heter XX och ringer från ambulansen från Storuman” sedan förklarade hon vad som hade hänt och sedan pratade jag med broder. Han skulle ta första bästa flyget hem från Stockholm direkt. “Det ordnar sig” sa han. “Hur då?” svarade jag.

Polis, bårbil och läkare
Polisen kom, de hade varit i Tärnaby så det tog en stund innan de kom, de var tvungen att se så att det inte var något brott bakom det hela. Ambulansen kunde såklart inte stanna längre, fast jag hade nog velat ha kvar dem ett tag, så de åkte iväg, jag stod vid våra lägenheter och de vinkade åt mig och åkte. Därefter om bårbilen och en läkare för att konstatera att att han var död. Sedan körde bårbilen bakom huset, då polisen hade gjort sitt,  för att det var lättare att flytta ut honom från förrådets ytterdörr. Jag satt i slänten och tittade på hur de bar kroppen in i bilen och åkte. Solen sken och fåglarna kvittrade.

Jag gick sedan hem och kokade kaffe och duschade. Mams och en av papps jobbarkompisar städade och skrubbade inne i bastun. Grannen ångrade att han inte hade varit och bastat med papps då han hade frågat kvällen innan, han menade att då kanske det hade gått att rädda honom. Han ville inte basta då han redan duschat på kvällen så papps bastade själv. Papps blev obducerad för att hitta orsaken till hans död, jag gissade på något med hans diabetes. Obduktionen visade på att han hade gått i insulinkoma och dött pga. det.

Eftertanke
Mitt i allt, nästan två år efter, så fotade jag Storumans ambulans och då var det faktiskt just med den personalen som kom då papps dog och de minns mig till och med.

Ja man kan väl säga som så att det gick inget bra att återgå till sommarjobbet som skulle vara i tre veckor. Jag försökte veckan därpå men klarade bara fram till lunch. Som jag är och som jag blev så är jag såklart irriterad på mig själv för att jag inte kunde vara normal i telefonen till larmcentralen och att jag inte kunde jobba klart de tre veckorna.

Efteråt hade jag svårt att gå till huset, och främst att gå förbi bastun i förrådet. Jag hade inte ens fyllt arton ännu och skulle tillsammans med broder försöka planera en begravning. Man ska inte behöva förlora föräldrar i den åldern. Sedan att försöka börja sista tredje året på gymnasiet samtidigt som jag oroade mig för den där höstfjällturen. Vilken taskig kombination va? Inte hade jag något förnuft i skallen att försöka förklara för skolan heller, utan jag tänkte mest. “Det som inte syns finns inte och så får det bli”. Dumt.

Jag har skrivit om detta någon gång tidigare men jag skriver igen då det känns som att det behövs. Det här skulle jag nog sällan kunna berätta om i tal. Någon tycker säkert att det inte bör skrivas, men jag skriver precis vad jag vill och passar det inte så finns det säkert andra bloggar som kan roa dig.

Häromdagen insåg jag att det är runt tolv år sedan som jag gick ut sjätte klass i byaskolan. Längesedan men dock en hel del minnen som känns som igår. Jag hade själv lite knepigheter kring min tid på den skolan, det var nog nästan alltid något varje år. Främst var det att man aldrig visste vad, när och hur saker skulle göras vilket fick mig ur spel en hel del gånger. Idag önskar jag att jag hade ett dag- och veckoschema som visade exakt hur dagen såg ut, inte ett vanligt skolschema utan ett speciellt schema som finns från hjälpmedelscentralen med bilder.

Minns så tydligt i fjärdeklass när vi skulle på en bandyturnering och jag fick alltid en smärre panikattack så fort jag skulle lämna tryggheten i byn. Tänk om lärarna hade gjort ett tydligt bildschema på hur dagen exakt skulle ha sett ut. Så mycket lättare det säkert hade blivit. Kan såklart inte svara på att det skulle fungera men jag tror det hade varit betydligt bättre.

Mina första år i skolan, klass 1-3 så sprang jag hem det första jag gjorde den alla första dagen vid höstens skolstart - mest för att jag inte visste vad som skulle hända den dagen. Ett bildschema i förväg innan den dagen hade säkerligen hjälp mig en hel del. Så fort något nytt skulle hända som jag inte var beredd på så blev det en totallåsning och panik.

Vid varje lunch fick jag panik med allt från att hålla fast mig i bänken till att vägra äta, jag klarade inte av att se exempelvis morotsstuvning för jag fick kväljningar av det. Tänk om man hade löst detta på ett smidigare sätt? Som att fixa ett mindre rum, vänta tills det blivit mindre elever i matsalen, eller helt enkelt gjort ett tydligt schema som visat exakt vad det skulle vara för mat.

Att vara “medhjälpare” som det så fint hette då med att duka på och av var verkligen jobbigt. Ett listat schema var uppsatt när det var och ju närmare min vecka kom ju mer panik fick jag. Här skulle man ha undvikit att sätta upp flera veckor så man såg. Det hade varit bättre om det kom fram veckan innan för att inte oroa för mycket.

Varje gång jag kommer in på den skolan så kan jag “se mig själv” i den matsalen och uppleva händelser och problem som utspelats just där. Lustigt, knäppt, sjukt kan en del tycka men så var det. Jag kan inte låtsas som att det inte har funnits.

Nej ibland hade jag önskat att man gjort en utredning redan under denna tiden, då kanske det hade funnits en chans till mer ideér till att få den hjälp som man faktiskt kan få idag.

Sommaren mellan andra och tredje året på gymnasiet var jobbig. Vi skulle ha fjällvandringen nästan direkt efter skolstart i trean och en fin liten lista på vad man skulle ha med sig. Problemet här var många, papps hade nyss dött och jag var mer eller mindre inte riktigt klar i mig själv, käken var åt helsike och sedan ägde jag inte en pryl av det som stod på listan.

Hur som så visste jag att detta skulle ske, den “lilla” listan på alla saker vi skulle ha som jag absolut inte ägde satt på kylskåpet. Det största problemet var först och främst: jag visste inte vad som skulle hända dessa dagar. Då menar jag exakta tider, vem, vad och hur. Jag bara visste att vi skulle dit. Så jag bestämde mig redan på skolavslutningsdagen i tvåan att “nej jag sjukskriver mig då det blir”. Det var i juni och vandringen var i slutet av augusti och det var den enda lösning jag hade.

Likaså med överlevnaden i ettan på gymnasiet, den var jag med på. Maria berättade om det då jag gått ut nian och under hela den sommaren oroade jag mig för denna överlevnad i minsta detalj. Bara namnet gav mig spader. Hur som, jag var på denna överlevnad och jag skämtar inte men jag räknade varje timme från den morgonen till jag skulle få komma hem. Varje timme. Sedan visste jag inte ett dugg vad som skulle hända under dessa två dagar, då menar jag exakt. Så i andra året så var det fjälltur med skidor och den hoppade jag också över.

Tänk om saker hade varit annorlunda, men man kan tyvärr inte gå in och ändra i det som varit.

Just nu är sidan grön men det kommer ändras bara jag kommer hem och kan slänga upp saker genom ftp:n istället. Försökte installera senaste wordpress men databasen är för gammal så jag hoppas min broder kan ordna det inom en snar framtid så att jag inte behöver köra på alldeles för gammalt ;)

I veckan ska jag försöka tvinga mig ut på promenader och lägga mig tidigt, har glömt att fixa *schemat för veckan. Schemat gör att saker blir gjorda.

*Schema görs för att jag ska ha en liten bättre struktur över veckan och inte fastna i saker för länge - typ datorn.

Återkommer.

Annars då, jo har väl kommit mig hyfsat överens med propavanen och ataraxen, dock gillar jag inte när saker tar tid men det blir i och för sig en normal trötthet som infinner sig om man kommer ihåg att ta det i tid. Dessutom har jag ångrat mig; det blir inte radering av sidans innehåll vid ny design, utan jag fortsätter ha kvar det :)

Min Goa lilla kotte.